Tillbaka
19.02.2010
Jag brukar se livet som en bok, med många olika delar och kapitel. Ibland känns det som om man är tvungen att svänga bladen alldeles för fort medan texten ibland blir att stampa på samma ställe. För mig är denna vecka och denna förbundspenna slutet på ett kapitel, i slutet på en del, av min bok. På fredag vänder jag ett blad och går på mammaledigt; ett nytt skede i livet, samt en ny del och ett nytt kapitel, tar vid. Därför vill jag nu ta upp ett ämne som ligger nära mitt hjärta, nämligen Idrott på svenska,
Idrott på svenska i Finland har varit en stor del av de senaste kapitlen i min bok. Under min uppväxt som ung idrottare i Pargas tog jag det för givet att kunna idrotta på svenska i Finland. Även om vi på veckosluten i samband med tävlingar rörde oss på finska orter bland med finska konkurrenter skedde all föreningsverksamhet hemma i Pargas på svenska, vilket både var tryggt och självklart. När jag som 16 åring flyttade till Österbotten och Vörå Idrottsgymnasium fortsatte, t.o.m. förstärktes, denna trygga och självklara svenska idrottsmiljö. Även som sekreterare i min moderförening behövde jag inte heller fundera desto mera på språket eftersom den information som kom ovanifrån, även kom på svenska, från det finlandssvenska förbundet. Igen - väldigt tryggt!
När jag vintern 2006 lite i misstag halkade in i organisationen Finlands Svenska Idrott funderade jag inte heller desto mera på detta ämne. Som skidkulledare i svenska skolor runt om Svenskfinland upplevdes arbetsmiljön rätt så trygg och framförallt svensk. I detta skede såg jag det mest som en fördel att vi finlandssvenskar är så få att det går att genomföra smidigt dylika projekt som skidkul i skolan. Tänk vilket privilegium för lärarna och eleverna att kunna ta del en rolig dag på skidor, en dag där alla har likadan och bra utrustning att ta sig fram med. Att utföra detta projekt nationellt skulle vara väldigt omfattande och näst intill omöjligt. I alla fall har inte det finska skidförbundet ännu idag (10 år efter projektstarten) lyckats hitta en lösning på ett motsvarande projekt på finskt håll. I ett annat projekt som jag sett vårt låga antal finlandssvenskar som en fördel är FSS Skidflickorna, som i tre år enkelt och framgångsrikt fungerade i Svenskfinland. Även det ett projekt som det finska förbundet nosat i och försökt hitta en motsvarande nationell lösning på, dock utan resultat. Igen har jag tyckt att det varit ganska tryggt att få idrotta på svenska i Finland.
När jag sedan vänt några blad i boken och arbetat som både som verksamhetsledare för FSS och som projektkoordinator för FSI och framför allt nu som tf. enhetschef för utbildning och information har jag allt mer kommit till den insikten att det inte alltid är så självklart att idrotta på svenska i Finland. Om man bara tänker på hur det ser ut på gräsrotsnivån så växer inte alla upp i kommuner där det finns föreningar som har svensk verksamhet, inte i alla fall inom den idrott man vill utöva. För dessa barn och ungdomar är det inte en självklarhet att få idrotta på svenska, det är inte heller en självklarhet för deras föräldrar att få engagera sig i barnens förening på sitt eget modersmål.
För tränare är det inte heller en självklarhet att kunna utbilda och fortbilda sig grenspecifikt på svenska. Jo, hör du till någon av de grenar som har ett finlandssvenskt grenförbund, kan du få utbildning på två olika nivåer, men gör du inte det, så är du tvungen att välja en finskspråkig kurs eller åka över till Sverige, vilket inte enbart oftast blir dyrare utan även är mycket mera tidskrävande. Så nej det är inte en självklarhet för många att idrotta på svenska, inte ens på gräsrotsnivå.
Under de år som jag arbetat administrativt med idrott har jag blivit allt mer medveten om hur viktig den idrottspolitiska diskussion som förs är. Skulle vi inte ha en finlandssvensk moder organisation, som Finlands Svenska Idrott, skulle vi i dagens läge ganska lätt bli bortglömda. Det lobbande och intressebevakande som FSI dagligen sysslar med är av största vikt för att vi tryggt skall kunna fortsätta att idrotta på svenska i Finland. Under de fyra år som FSI nu satsat på att höja sin profil har den finlandssvenska idrotten inte bara fått mera synlighet utan också fått mera medel för att stöda och utveckla arbetet ute i regionerna, speciellt i föreningarna.
Nu vet jag att någon föreningsaktiv som läser detta mumlar för sig själv ”... vi har nog inte sett av några pengar...” och nej ni har kanske inte fått mera pengar att röra med i föreningen, MEN ni har blivit erbjudna mera möjligheter. Idag finns det 100 000 euro i föreningsstöd som varje finlandssvensk idrottsförening kan ansöka om medel ifrån för att utveckla sin verksamhet, samtidigt som FSI har folk som lobbar för de svenska föreningarnas ansökningar, när det gäller det nationella föreningsstödet. Och ser man lite vidare på det hela och inte endast ser det i euron, så kan FSI idag erbjuda en högklassig utbildning och fortbildning för alla, oberoende av idrottsgren, på svenska. Det erbjuds ständig fortbildning för våra lärare och dagispersonal för att kunna införa allt mer lek och rörelse i barnens vardag samt mycket mer. Men en av de viktigaste sakerna är faktiskt att det varje dag jobbas och lobbas för att för vår rätt att idrotta på svenska, vår rätt att få svenskt material, vår rätt att utbilda oss som tränare på svenska, vår rätt att helt enkelt röra på oss och utöva motion på svenska.
Under dessa fyra år har det vänts många blad inom den finlands svenska idrottsrörelsen, samtidigt som texten även ofta blivit att stampa på ställe. Nu börjar igen ett nytt kapitel organisationsförändringen, som är på gång. Det är bra, för vi måst våga se framåt och visa fram fötterna. Stagnerar vi som organisation och glömmer att vända blad och börja på nya kapitel så är vi snart en avslutad saga.
Vi skall dra nytta av att många fortfarande upplever idrott på svenska som en självklarhet och vi skall även dra nytta av privilegiet att vi är så få, att vi lätt kan utveckla oss, skapa nya framgångsrika projekt och på så sätt fungera som en mönsterelev inför de finska organisationerna som brottas med en djup administration och alldeles för många viljor.
Så medan jag vänder ett blad eller två i min bok, hoppas jag att den finlandssvenska idrottsfamiljen gör det samma. Modigt tar sig an nya utmaningar och fortsätter att göra allt för att vi ännu i flera generationer framöver kan idrotta på svenska i Finland. Och en sak är säker – fast jag nu avslutar detta kapitel i min bok, kommer jag att fortsätta att idrotta på svenska!
Veronika Holm
Finlands Svenska Idrott