Tillbaka
19.02.2010
Så har vi då begåvats med en riktig vargavinter även här nere i sydkusten. Snö i massor och kallt så det knäpper i knutarna. Och till på köpet så har vi ju varg här i skogarna också!
Nu finns det möjligheter att utöva allehanda vintersporter och intresset för terrängskidåkning har ökat ordentligt.
Vad gör då orienterarna en sådan här snörik vinter? Det blir förstås en hel del terrängskidåkning för både gammal och ung varvat med väglöpning och cirkelträningar. Att ge sig ut och löpa i terrängen verkar litet väl jobbigt just nu.
Vanligt har det blivit att åka en vecka till södern för att träna, tävla och allmänt koppla av. Bl.a. Portugal, Spanien, Italien och Turkiet bjuder på bra träningspaket och tävlingar till överkomliga priser. Säsongstarten här i Finland är tänkt att komma i gång i början av april men åtminstone just nu verkar det vara rena utopin , åtminstone om man vill springa i snöfria marker.
Full rulle är det däremot i skidorienteringen. Det är en gren som tappat deltagare nu under ett antal år och antalet tävlingar har blivit färre. Den främsta orsaken till detta är de dåliga snövintrarna i mellersta och södra Finland.
Ser man på skidorienteringens utveckling under de senaste 40 åren så är den nästan som en ny gren i dag. Förr var segrartiden i herrklassen någonting mellan två till tre timmar, kontrollerna var få och vägvalsalternativen likaså. Mest höll man till på osandade små lands-och byvägar där man redan på den tiden ”skeitade på” för fulla muggar.
Men i dag ser det helt annorlunda ut. Man trycker upp spårnätet på en vanlig orienteringskarta och spårnätet ser ställvis ut som ett tätt spindelnät med otaliga korsningar. Under en tävling blir det många vägvalsalternativ och för de flesta blir det att skida med ”handbromsen på” för att man skall klara av att läsa rätt i alla spårkorsningar. Det mesta av spårnätet består av skoterspår så det är parstakning som gäller. Fästvallan började skidorienterarna lämna bort redan på 1980-talet.
Den här moderniseringen av skidorienteringen har gjort det betydligt jobbigare för arrangörerna. Det kan vara en av anledningarna till det minskade antalet tävlingar. Nu skall man planera kanske 100-tals kilometer med spår och med många spårkorsningar. Sedan gäller det att köra upp spårbottnarna genast då det kommer snö bl.a. för att få ett hårt botten för bl.a. stavfästet. Det gäller att köra spårnätet ett antal gånger och sedan är det inte det lättaste att få spåren i terrängen att stämma med dem på kartan! Lätt blir det kast på 10-30 meter i korsningarna. Och otur är det ju om det natten före tävlingen kommer 10 cm med snö, sällan brukar man hinna köra upp alla spår på morgonen. Och i ärlighetens namn så visst är det en liten nackdel att starta först i en skidorienteringstävling, både glid och litet snö i spåret kan ställa till förtret, isynnerhet om det är ordentligt kallt.
Men med några sådana här vintrar till så ökar nog intresset igen för grenen. Men vem vet hur de följande vintrarna blir? Visst är det härligt med en riktig vinter så pass på och njut av den nu!
Totte Smedslund