Sandvik: Född tävlingsmänniska - alltid tävlingsmänniska?

Redan i tidig ålder kan man se vissa skillnader barn emellan. Ur ett idrottsligt perspektiv syns de ofta ganska tydligt. En del barn är helt enkelt fullständigt ointresserade av vad idrott innebär, medan andra barn redan från start ser livet som en enda lång tävling.Jag har i sommar jobbat som lekledare på en simskola hemma i Larsmo, och då märktes det direkt vilka barn som var mer tävlingsinriktade än andra. Vissa brydde sig inte nämnvärt ifall de förlorade eller vann en stafett, medan andra kämpade och gjorde sitt allt för att vinna.

Jag har hela mitt liv älskat att tävla. När jag var liten var det främst mina syskon och min ett år yngre granne som fick utgöra motståndet, medan jag idag  ställer mig hellre i skidspåret för att få min regelbundna dos adrenalin.Som små handlade våra interna kamper oftast om små saker; som vem som klädde på sig ytterkläderna snabbast, spottade längst, fick in flest kakor i munnen samtidigt eller klarade av att äta citron utan att grina. Det mesta var ganska lekfullt och oskyldigt,men visst kändes det ändå extra bra i maggropen efter att ha vunnit någon sådan småsak. Jag tror att det är väldigt viktigt att våga tävla redan som barn för att lyckas som tävlingsidrottare senare i livet. Jag menar inte på något sätt att föräldrar ska släpa med sig sina barn på olika idrottsevenemang om barnen inte vill, men jag tror inte att uppmuntran till tävling på något sätt skulle skada dem. Man behöver nämligen inte klara av att tävla enbart i idrottsligt syfte, utan också i det dagliga livet. Människor som aldrig någonsin tävlat i någonting överhuvudtaget klarar oftast inte av pressen som uppstår då det verkligen gäller. Då kan det faktiskt vara till stor hjälp att som liten ha sprungit ikapp med småsyskonen och därmed slipat sina tävlingsnerver en aning.

En annan väldigt viktig sak med att småtävla nu som då i unga år, är att även lära sig att kunna ta ett nederlag. När man senare kanske börjar tävla på riktigt kommer man ju knappast att vinna jämt, och även om man skulle göra det, kommer det någon gång att vända.

 

 Jag tror att dessa "obetydliga" tävlingar som utspelat sig på gårdsplanen här hemma egentligen har haft ganska stor betydelse och inverkan på hur jag senare utvecklats som tävlingsidrottare.

Någon smart person har någon gång sagt: "För att prestera maximalt, måste man älska striden mer än resultatet". Enligt mig är det oerhört viktigt att trivas med situationen då det väl kommer till tävling. Då spelar det ingen roll om man är skidåkare, friidrottare, simmare eller kanske schackspelare. För hur ska man lyckas prestera om man inte själv ser någon mening i det? Och hur ska man lyckas resa sig efter varje fall om resultatet känns viktigare än själva glädjen i att få tävla?

Som tvättäkta tävlingsmänniska vet jag att det kan kännas hårt att ta ett bakslag, men inom idrott är det något man helt enkelt måste klara av. Men med vetskapen om att man inte alltid kan vara bäst, men att man alltid kan försöka sitt bästa, kan man ändå klättra väldigt högt på prestationernas stege.

 

Josefin Sandvik

Josefin skidar för IF Brahe och kom sjätte i FM i klassen D17 vintern 2007.