Skogvik: Glädje i idrotten

31.10.2007

                                         

Jag började orientera som 8-åring i IK Kronans nybörjarskola. Pappa föreslog att vi skulle delta och egentligen hade jag nog ingen som helst aning om vad det hela handlade om. Men jag fastnade direkt för denna lite annorlunda idrott. Då var orienteringen endast ett av mina många fritidsintressen, men idag är orienteringen en stor del av mitt liv.

Det dröjde inte länge innan jag deltog i min första tävling. Det var en nationell tävling i hemkommunen. Jag kommer ännu ihåg hur det var och kartan har jag sparat. Jag sprang D10RR, det vill säga en bana som har ett ruttband som man kan följa. Osäker som jag var så sprang jag längs med bandet hela vägen, nästan så att jag höll i det. Hur det sen gick resultatmässigt minns jag inte och det spelade ingen roll. Jag hade ju kommit igenom banan på egen hand.

Efter något år så insåg nog mina föräldrar att jag och min syster, som också blev en inbiten orienterare, inte tänkte lägga av i första taget. De första åren var föreningens gemenskap det viktigaste men också själva orienteringen tilltalade mig. Jag var inte den som sprang snabbast så därför tyckte jag om själva orienteringsmomentet. Jag såg kontrollavstånden som utmaningar som det gällde att hitta de snabbaste och bästa lösningarna till.

När jag kom upp i 14-års klassen så blev jag uttagen till ett FSO läger på Solvalla. Då fick jag den första egentliga kontakten med orienterare från andra föreningar. Vi hade roligt tillsammans och att få nya vänner gav mersmak. Så småningom började jag ta idrotten mera på allvar och träna lite mera aktivt.

Orienteringen hade plötsligt blivit mitt största intresse och mycket annat lämnade jag bort. När jag var 16 år blev jag uttagen till FSO: s träningsgrupp, IR Inre Ringen, och det sporrade otroligt mycket. Plötsligt fick jag möjlighet att åka på läger regelbundet och dessutom utomlands. Jag har många fina minnen från dessa läger. De ger mycket för mitt orienterande och gemenskapen är bra.

Fast orienteringen tar mycket tid i anspråk så ger den också otrolig mycket, inte minst vänner för livet! Idrott handlar för mig mycket om gemenskap. Man träffar nya människor som alla har samma intresse och människor som man nog annars inte skulle möta. Att vara kompis med sina konkurrenter kanske låter konstigt men det är just så det är: konkurrenter i skogen men vänner efter målgång. Goda vänner ger en mera motivation och man orkar satsa och sätta ner mycket tid på träning.

Jag leder tillsammans med några andra orienterarflickor föreningens nybörjarträningar och det är något av det roligaste jag vet. Det känns viktigt för mig som fått så mycket glädje av idrotten att få sprida orienterarglädjen vidare. För det är just så jag ser på mitt idrottande: med glädje. När jag tillsammans med två andra sprang hem ett FM brons i årets stafett FM fick jag senare höra av min första orienterings ledare att det viktigaste för oss är att vi håller kvar glädjen i idrotten. Han har rätt, så länge det är det är roligt så finns det nog också motivation att fortsätta jobba.

Jag tycker att orienteringen är en lite speciell idrott. Hälften av prestationen är det fysiska och andra hälften är orienteringsmomentet. Man vet inte vad som väntar före en tävling. Visst, man kan ta reda på vilken terrängtyp det är frågan om men själva banan vet du först när du har kartan i din hand. Varje tävling och träning är en ny utmaning som man ska finna lösningen på. Ibland misslyckas man men det får man vara beredd på. Man kan inte alltid vinna men man kan göra sitt bästa. Efter ett misslyckande är det bara att analysera vad som gick fel och jobba vidare.

Nu går jag sista året vid Kronoby Gymnasium och vart jag ”orienterar” mig nästa år är ännu osäkert. Men en sak är säkert: min idrott tar jag med mig! Så länge det är roligt och det finns motivation tänker jag fortsätta. Ännu väntar många trevliga orienteringsäventyr på mig och många obesökta kontroller finns kvar i skogarna!

Eva-Lina Skogvik är 18 år och hemma från Kronoby.

Hon orienterar för IK Kronan, blev 9. i Långa FM 2007 i klassen D18 och 3. i stafett FM klassen D18 tillsammans med Emma Storvall och Ida-Marie Skogvik