Kankkunen: "En gång en trupp - alltid en grupp"

”Truppgymnastik? Vadå trupp?” Är något man ofta får höra när man nämner vilken sport man håller på med. Om man skriver trupp på wikipedia kan man få läsa att ”Trupp är en militärterm för en samling av soldater som agerar i grupp.” Truppgymnastik har ändå inget med militären eller soldater att göra, men innebär, just det, att man agerar i grupp.

 

Jag har gymnastiserat ända sedan tre års ålder då jag började i föräldra-barn gymnastik med min mamma. Därefter fortsatte jag sedan med cirkusgymnastik, redskapsgymnastik och rytmiskgymnastik. Sex år efter att jag börjat i min första gymnastik grupp landade jag i den slutliga, truppen. Orsaken varför jag fastnade för just truppgymnastik av alla de gymnastikformer jag provat på är simpel, här gymnastiserade man inte ensam utan i en grupp.

( Zebrorna; Hanna längst till höger)

 

Jag var nio år och hade förra året gått i en rytmiskgymnastik grupp där vi bara var fyra stycken flickor. Rytmiskgymnastik, eller RG som det kallas, innebär att man utför ett program med ett redskap, till exempel tunnband, boll, eller hopprep. I RG tävlar man ensam. Jag gillade inte tanken att gå på tävlingar ensam, så jag bestämde mig för att det året pröva på någonting som kallades truppgymnastik istället. Vi var sex flickor, och vi började kalla vår ”trupp” för ”Zebrorna” (Vår dåvarande tränares förslag, och visst låter det lite klumpigt, men med tiden har man blivit rätt fäst vid att vara en zebra.) Nu uppträdde vi tillsammans och utan redskap. Om man letar upp truppgymnastik på wikipedia kan man läsa att truppgymnastik är en artistisk tävlingsgren där man tävlar i lag och som utvecklats ur finsk kvinnogymnastik. Här trivdes jag!

 

Min första tävling med truppen var ända uppe i Jakobstad. Det var oerhört spännande att resa så långt och övernatta på skolgolv med massa andra flickor. Men inte hade man den minsta hemlängtan, man var ju där med sex av sina närmaste vänner! Före tävlingen blev det dock pirrigt, kom jag nu ihåg alla stegserier, räkningarna, hoppen? Finns det mycket publik, ser domarna arga ut, tänk om man skrattar åt oss, kommer jag att komma ihåg att se glad ut? Men när jag kom ut på plan behövde jag inte vara orolig mer. För jag tävlade i en grupp och då är det inte så farligt om man glömmer en stegserie, man kan smygtitta på de andra. Domarna och publiken var inte heller så farliga, man måste ju inte stå ensam framför dem, utan man var fler, man gjorde det tillsammans. Och lättast av allt var det nog att komma ihåg att le. Man uppträdde ju med sina lagkamrater, sina vänner, det var ju roligt! Den gången blev vi tredje –av tre lag. Men det kvittade, huvudsaken var, och är, att man har roligt med sitt lag och stöder varann. Tillsammans känns inte förlusterna heller svåra.

 

Vårt lag har nu tävlat tillsammans i sju år, av oss som var med från första början finns det tre kvar och vår nyaste ”zebra” välkomnade vi för tre år sedan. Vi har också en ny tränare sedan två år tillbaka. Till mesta dels har det dock skett få förändringar under åren, och vi är en mycket sammansvetsad grupp.

 

På träningar har vi nästan alltid roligt, sju flickor (tränaren medräknat) kan väl inte ha det tråkigt! Tävlings resorna är kanske inte mera lika spännande som när jag var nio, men jag älskar fortfarande tävlandet lika mycket, och en veckoslutsresa till tävlingar i t.ex. Vasa med mina bästa vänner är nog ännu like skojigt. Det är nog därför jag inte kunnat sluta -truppgymnastik är en hobby där man aldrig behöver känna sig ensam, man har alltid sina vänner med sig!

 

Det här året har vi dock bestämt att skall bli vårt sista, nog för att vi redan sagt att ”detta år blir vårt sista” i säkert fem år, och hittills har vi inte kunnat sluta. Men vi tränar nästan alla redan yngre gymnaster inom truppgymnastik och med skolan därtill blir det ibland så knappt med tid. Och med gymnastikfesten som ordnas av vår ”hem” förening, Grankulla Gymnastik förening, i Grankulla det här året, blir det ett ganska snyggt slut på vårt sju års gymnastiserande tillsammans. Men jag tror inte att Zebrorna kommer att sluta existera ”på riktigt” någonsin. En gång en ”trupp”, alltid en grupp!

 

 Hanna Kankkunen, 16 år. Zebrorna, GGF