Tillbaka

Klimax och antiklimax

19.05.2010

Denna rubrik skrev jag verkligen torsdagen den 15 april, med ett synnerligen lyckat ”vårläger” i backfickan (dock saltat med några allvarliga tillbud), innan jag åkte hem för att packa och resa till SFI Friidrottens utomlandsläger i Portugal tidig fredag morgon. Utomlandslägret som naturligtvis är något av vårens klimax för de allra flesta av idrottarna och tränarna/ledarna som åker dit.

Då är det 100 procents fokusering, då vill man mer än någonsin visa att man kan, jag då försöker man göra sitt allra, allra bästa. Rubriken därför att jag tyckte den passade så bra in efter vårens sista hemmaläger.

Vad hände sedan? Nå, det vet ju alla vid det här laget. Islands geologi ställde till det ordentligt för största delen av flygresenärerna i Europa och samtidigt också för 99 personer av 103, som på något sätt har anknytning till SFI-lägret i Portugal. Fyra (4!) personer hann resa ner till Portugal, innan det var stopp, med flygförbud över stora delar av Europa.

Oberoende inleder jag denna förbundspenna med klimax1 ur min synvinkel. 7-tusanlägret veckoslutet efter påsk med 195 ivriga deltagare, allt från aktiva och tränare till prominenta ledare och gäster, stod i tur och det ”osade” idrott långt utanför hallen, då idrottslustarna hos de närvarande verkligen steg till ytan. Man sprang, hoppade och kastade så att det stod onda till och allt fler började dra på mungiporna, då det visade sig att vinterns slit tydligen gett resultat. Att vi dessutom alla tillsammans i traditionell stil höll en mycket underhållande programafton med glada överraskningar av olika slag var pricken på i:et som slutet på en hektisk lördag. Söndagen gick sedan av bara farten. Yes!

För nästan två år sedan bestämde sig SFIs Friidrottsråd, att SFI Friidrott skulle satsa på ett ”trygghets- och serviceteam” på sina 7-tusanläger och i den mån det var möjligt också på vårens utomlandsläger. Beslutet förverkligades då vi kunde binda upp en läkare, en massör och en kombinerad mental tränare och alternativträningsrådgivare till lägerledningen som intill dess bestod av 11 grentränare och en allmän ledare. Idag står vi i den situationen att alla dessa 15 personer har varit med om de flesta läger och allas närvaro har varit mer än nödvändig. Tre gånger på de två senaste åren har vi tyvärr haft olycksfall eller sjukdomar, som lett till att tre personer skickats med ambulans till sjukhus från våra hemmaläger. Utan omedelbar läkarhjälp, som detta projekt möjliggjort, kunde följderna ha varit betydligt allvarligare än nu är fallet. Efter 34 år och långt över 100 lägersamlingar utan en enda allvarlig olycka/sjukdom, så har vi alltså nu inom ett drygt år haft tre sådana som de inblandade skött föredömligt väl. Och det bästa av allt är att alla ”patienter” mår bra efter den utmärkta vård de erhållit. Detta kunde kallas för såväl klimax som antiklimax.

Då jag sitter och skriver denna förbundspennas inledning borde jag egentligen vara i Portugal på SFI Friidrottens utomlandsläger. Att nu dessvärre tillsammans med nästan 100 andra personer sitta och vänta på att något flyg kan ta oss till Faro känns litet främmande. Uppgjorda planer har förändrats många gånger under de senaste dygnens lopp och nya görs säkert många dagar ännu tills situationen stabiliserar sig. När så sker har vi ingen aning om, men visst är detta något av ett antiklimax. Det som för någon dag sedan såg så bra och förväntansfullt ut, är idag en rad med frågetecken. Frågetecken som vi naturligtvis strävar att reta ut och göra till utropstecken, men visst irriterar de till en början. Vi står ut, alldeles säkert, och gör vad vi kan av situationen.
Då utomlandslägret är slut, återkommer jag med den andra delen av denna förbundspenna.

Klimax eller antiklimax, ja, det svaret får vi svaret senare.

Och som det nu (mitt under pågående utomlandsläger) ser ut hör årets utomlandsläger igen en gång till det jag betecknar som lyckade läger. Hittills har det mesta förlöpt enligt planerna. Det är klart att någon har det momentant litet motigare och någon annan har det riktigt lätt. Vädret är på vår sida, övriga förhållanden lika bra som alltid tidigare, humöret gott och truppen stor. De allra flesta har träningssällskap och vägledning och våra ”gemensamma” aktiviteter har lyckats. 101 personer på SFI-middag på valborgsmässoafton är ”nytt SFI-rekord” vad antal närvarande beträffar. Klimax med andra ord.

Ett bekymmersfrö har dock dykt upp de senaste dagarna och det är askmolnen över Storbritannien. Hur skall det går med vår returresa då den står i tur? Det återstår att se. Halva SFI-truppen är då jag skriver detta hemma eller på väg hem, men de drygt 50 som är kvar här lever i någon form av spänning över hur det skall gå med den europeiska flygtrafiken. Några är dessutom bokade via England. Antiklimax?

Sist och slutligen ser de ut som de allra flesta kommit hem någorlunda planenligt. En hemresa (gällde fem personer) blev en bussresa till Lissabon och därefter en tudelad flygresa till Helsingfors. Allt detta inom ett dygn och det kändes gott för dem det gällde. Väl hemma glöms snabbt de eventuella problem man haft.

Sommaren står för dörren och en händelserik vinter- och vårsäsong håller på att ta slut. Förhoppningar på vårt ”EM-garde” är måttligt uppskruvade och den inhemska säsongen kan bli lyckad. I idrott skall man inte ta ut en enda placering innan den är presterad så det är lika bra att vänta med den saken tills säsongen är över någon gång i september.

Nu hoppas jag för allas del på friska och träningsvettiga maj- och junidagar. Vi gläds tillsammans över det idrottarna kan åstadkomma!

Resultat- och prestationsrik friidrottssommar!

Kjell Krook