Nyheter

Tillbaka

FSI:s enhetschef Kristian Forsell skriver i förbundspennan att idrotten fallit i glömska och att den borde föras närmare föreningarna.

av FSI:s informatör den 26.08.2016
(läst av 5453 besökare)

Förbundspennan: Varifrån kommer våra idrottare?

 

Jag tänker, (nej, jag kommer inte att kritisera eller kräva att någon skall avgå) att vi har mycket att göra inom idrotten men också att vi redan gör väldigt mycket. Detta syns nationellt i en bredd som inte motsvarar vårt procentuella mandat som finlandssvenska och tvåspråkiga föreningar/aktörer.

I eftersnacket om OS jämför man Finland med t.ex. Danmark och Norge. Man vill påstå att det är just ett sådant system som Finland borde anamma för att bli mera framgångsrikt. Man väljer att inte jämföra med Sverige, som har ett annat koncept med dramatisk framgång. I pratet låser man sig i principer: Mest skrämmande är talet om att välja vilka grenar man kommer att satsa på. I detta fall skall man glömma friidrotten (borträknat från spjut), där OS-medaljerna på senaste tid lyst med sin frånvaro.

De senaste medaljerna i OS har kommit i kampsporter, skytte, bågskytte, segling och så i olika vintersporter. Hur blir det med lagsporter? Vill vi ge någon den makten att välja ut idrottsgrenar eller prioritera en gren emot en annan? Man undviker, med flit, att ställa några mycket viktiga frågor! Ena frågan är att hur länge tar det eller vad skall en idrottare prestera innan hen får stöd annanstans ifrån än från föreningen. Här har lagsporterna det mycket bra, de jobbar i starka och volymkraftiga föreningar. Andra, som t.ex. tennis, har löst det med höga deltagararvoden.

Varifrån kommer alla våra idrottare innan de ens når den nationella toppen?

De centrala förbunden gör ett bra arbete i att utreda vad som kunde göras, borde göras och vem som skall betala. Då talar man bara om nationella framgångar, strukturer och omorganiseringar. Hur som helst så har själva idrotten fallit i glömska, i dessa olika processer har man gjort idrott dyrt för föreningar och idrottare! Idrottaren i fokus heter det där allt skall finnas tillgängligt. Sant, men, yrkestränare, managers, fysioterapeuter, mentaltränare, akademi- och lägerverksamhet samt kosthållning kostar. Vem skall betala detta?

Men något positivt har också kommit, KIHU är en bra grej, där arbetet borde göras ännu mera tillgängligt för olika landslag. OK har ställt krav på de nationella grenförbunden för att skapa en toppakademivärld vilket har förorsakat att idrotten nu är ännu längre ifrån de flesta föreningar. Många av förbundens anställda tränare jobbar dessutom i akademierna. Akademierna är menade för redan vältränade idrottare över 16 år. Dessa akademier är en bra miljö där duktiga idrottare kan träna med de allra bästa inom grenen. Men i detta har man utestängt lokala, mindre akademier vilka möjliggör träning lokalt nära hemmet och föreningar.

Men, varifrån kommer dessa idrottare till akademierna?

Finland består av olika områden/distrikt inom grenförbunden och så av områden med målsättning att jobba i regionerna. FSI:s verksamhet inom de nationella grenförbunden och som en svensk region är en del av detta. Områdena är lokala och mycket nära idrottaren och oberoende gren och idrott är det där alla våra föreningar finns. Nu är budet att bygga upp en ny struktur med så kallade olympiska områden. Man vill ändra nuvarande områdesfördelning under OK - varför?

Istället kunde man förstärka och utveckla de områden som redan existerar med resurser, personal och tränare med olika kompetens. Man borde föra idrotten närmare föreningarna och de nationella grenförbunden skall få utveckla och styra sin egen verksamhet med träning, tävlingssystem och grenspecifik utbildning men i ett mycket nära samarbete geografiskt. På detta sätt hittar man synergier i att skapa resurser för idrotten lokalt. Då tränarna jobbar som regionala tränare kan de på detta sätt även jobba för akademier eller idrottinriktade gymnasier. Detta borde vara landsomfattande och inte bara fungera i storstäder. Då talar jag om bredden i verksamheten, inte bara för den absoluta toppen. Då är man nära föreningarna där idrottarna finns.

Man skall även klara av att se över verksamheten inom områdena. Några har en diger träningsverksamhet medan andra har valt att erbjuda stödtjänster och utbildning. Det viktiga ska vara att skapa en miljö som lokalt stöder föreningarna och idrottare.

Utmaningen inom finlandssvensk idrott är geografisk.

En utmaning i framtiden, och redan nu, är utbudet av olika läger och verksamhet överlag. Det är dyrt för en idrottare att delta i all verksamhet som finns tillgänglig och ibland kan det vara oklart i vad man deltar. I bland är det ett måste att delta på läger för att få vara med i övrig verksamhet. Det är viktig för alla aktörer att göra klart för sig vem som driver verksamheten och vem som finns till för att stöda den. Detta är från idrottens synpunkt.

Det finns även andra prioriteringar som t.ex. de ekonomiska. Så även i Svenskfinland. FSI har en omfattande träningsverksamhet med ca 5000 lägerdygn. Skidåkning, friidrott, orientering, simning, cykling, gymnastik med mera skapar en basverksamhet för det finlandssvenska området som en region. FSI har lägerverksamhet som överskrider grengränserna. Som exempel SISU-uthållighetslägren för 14-15 åringar.

Utmaningen inom finlandssvensk idrott är geografisk. Vi är utspridda längs med hela kusten. FSI har med olika samarbetspartner fört diskussioner hur man kunde göra idrotten tillgänglig, men det har inte varit lätt. Det har visat sig finnas utmaningar gällande rollerna och ansvarsfördelningen inom idrotten. Det är svårt att se helheten och vem som borde koordinera idrotten. Alla håller på på varsitt håll. Man vill jobba för idrotten men på egna villkor. Nu har vi många överlappningar där SISU- och Högstadielägerverksamheten är ett exempel. Jag skulle önska att vi som har idrotten nära våra hjärtan skulle klara av att komma till skott och hitta våra roller där vi bäst kan stöda idrotten. Vi har en möjlighet att profilera oss som en stark aktör inom idrotten vilken inkluderar motionsidrott samt idrott som en livsstil.

Jag vill avsluta med en jämförelse: Idrotten är som en trädgård med tusen träd där träden markerar föreningar och frukten idrottare. Trädgården sköts av förbund och områden som vattnar och klipper den vid behov. Varje år skördar man frukten och för den till fabriken för att förädlas. Men om frukten är dålig blir kvaliteten inte bra och vi har ingen saft som vi kan sälja vidare. Varifrån tror vi att våra idrottare kommer, om vi inte har en fungerande föreningsmiljö?

Kristian Forsell
Enhetschef, FSI

FINLANDS SVENSKA IDROTT r.f.

Gjuterivägen 10
00380 Helsingfors
FINLAND

telefon: 0207309290 (växel)
e-post: info(AT)idrott.fi
FO-nummer: 0211087-9