Nyheter

Tillbaka

Stina Heikkilä skriver i veckans förbundspenna om känslan att uppleva idrott live.

av FSI:s informatör den 11.01.2017
(läst av 7806 besökare)

Kolumn: Idrottens magi

För 16 år sedan hoppade min pappa och jag i bilen i Kristinestad och körde av och an över dagen till Lahtis för att uppleva idrott på plats. Det blev 650 kilometer på en dag. Det är en annan femma att just skid-VM i Lahtis år 2001 inte går till historien just för skidresultatens skull, men det var ett fantastiskt evenemang.

Det gick nästan att ta på stämningen längs med skidspåret där alla hejade på alla, lite mer på det egna landets skidåkare, men ingen lämnades utanför. Alla fick hejarop och se viftande flaggor. I efterhand har jag tänkt på att det nog är ganska långt att köra fram och tillbaka under en dag för att uppleva skidtävlingen, men ändå gjorde vi det och vad jag minns, så kändes det inte ens jobbigt.

Mitt idrottsintresse kommer hemifrån, både när det gäller att följa med tävlingar eller matcher och att själv utöva idrott och motion. Det är roligt att tillsammans med någon jag känner titta på idrottsevenemang på plats. För idrott är onekligen bäst live. Det är att glädjas tillsammans, men också bli besviken, att inte riktigt kunna sitta still och spontant göra high five med någon du inte känner och sedan ha den där löjligt härliga vi-känslan när finländska idrottare lyckas.

Jag har haft förmånen att se ganska mycket idrott på plats, speciellt som liten, vilket gett mig fina minnen men också intresset (och behovet) att alltid nu som då fara på en tävling eller på en match. Jag skulle gärna kunna göra det oftare, men konstaterar också att jag just nu inte får ihop allt jag skulle vilja, så det får bli till senare. Småbarnsåren lär ju gå så fort...

År 2005 och år 2006 hade jag glädjen att vara volontär på friidrotts-VM i Helsingfors respektive friidrotts-EM i Göteborg. Det blev ett annat sätt att se på idrottsevenemang, att stå bakom kulisserna och förstå hur det hela fungerar. Hela volontärssystemet är väldigt häftigt, att människor ställer upp gratis, kanske de reser långt och betalar för sitt boende för att få vara delaktiga i ett idrottsevenemang. Det blir också en slags annorlunda samhörighetskänsla, och när arrangörerna förstår hur viktigt det är att låta de idrottsintresserade volontärerna också se tillräckligt med idrott, då är det som bäst.

En jobbig ekvation som jag upplevde på Olympiastadion år 2005 var en livvakt jag talade med medan han var på jobb för president Tarja Halonen, och det var spjutfinal. Han fick inte släppa presidenten med blicken, men kunde ändå inte låta bli att försiktigt se Pitkämäkis sista kast...

Jag tycker det är roligt att stå och småfrysa i skidspåret för att heja fram de som tävlar, att köpa en korv på ett friidrottsevenemang och att heja på kompisens handbollslag i en idrottshall med hängivna fans som kan och vill vara där. Fansen synliggör idrotten, då när det görs på ett uppmuntrande sätt, och idrottarna vill gärna ha det positiva erkännandet. Helheten gör att man vill följa med idrotten och som gjorde att jag som liten varit Marjo Matikainen i skidspåret eller Ringa Ropo i längdgropen. Förebilderna är viktiga men också möjligheten att själv få idrotta i en förening, att vara delaktig i ett tävlingsarrangemang och att få känna sig inkluderad i det som gör idrottsrörelsen till den största i världen.

I februari gör pappa och jag det igen. Vi åker till Lahtis och hoppas på finländska framgångar, besvikelser, hurrarop, glada människor och bra arrangemang. Dessutom tar jag min 1,5-åring med, det är dags att inte bara uppleva Stafettkarnevalen utan också få lite skid-Finland i blodet.

Stina Heikkilä
Enhetschef, FSI

FINLANDS SVENSKA IDROTT r.f.

Gjuterivägen 10
00380 Helsingfors
FINLAND

telefon: 0207309290 (växel)
e-post: info(AT)idrott.fi
FO-nummer: 0211087-9